ofattbart
Jag sitter och deppar just nu, fick en sån fruktansvärt jobbig och orolig känsla i magen. Tänker på hur orättvist livet kan vara. Man kan verkligen aldrig ta något för givet, det är alldeless för riskabelt.
Jag har under en bra stund nu tänk mycket på allt hemskt som hela tiden händer runt omkring oss. Tänker extra mycke på 11 september tex, alla dom stackars oskyldiga människor som miste livet den dagen, helt i onödan. Eller olyckan i Norge, när en mann sprang in på ett ungdomsläger och skjöt cirka 70 människor, bara sådär. Vem kunde ana det egentligen? Eller andra typer av terrortåd som bara inträffar.
Jag har under en bra stund nu tänk mycket på allt hemskt som hela tiden händer runt omkring oss. Tänker extra mycke på 11 september tex, alla dom stackars oskyldiga människor som miste livet den dagen, helt i onödan. Eller olyckan i Norge, när en mann sprang in på ett ungdomsläger och skjöt cirka 70 människor, bara sådär. Vem kunde ana det egentligen? Eller andra typer av terrortåd som bara inträffar.
Sen finns det nått som heter sjukdomar och ibland är dom dödliga. Tänker på tex cancer som alltför många drabbas av hela tiden, eller hjärt&kärl sjukdomar, så jävla orättvist att en människa ska behöva lida så och tänk på familjerna, det är verkligen helt ofattbart.
Och det värsta är egentligen att många av oss tänker och säger, "det händer inte mig, eller min familj" Men så en dag gör det verkligen det, det man fruktar allra mest, händer. Verkligheten kommer ifatt liksom. Vad gör man egentligen då? Tanken på att förlora en nära vän eller familjemedlem är nog det jag fruktar mest. En vän till familjen gick bort för några år sedan och även min morfar. Känslan är obeskrivlig ju, man vänds ut och in för att sedan tömmas på allt, det blir bara ett skal kvar. Jag förlorade inte bara en vän och morfar utan min mamma förlorade sin pappa och min mormor förlorade sin livskamrat. Eller vår nära vän till familjen, mina kompisar förlorade sig pappa dagen han dog.
Döden är en del av livet men den ska inte behöva inträffa i tidig ålder, när man fortfarande har så mycket kvar i livet.
När jag fått frågan om jag är rädd för att dö, har jag nästan alltid sagt nej. Det är inte tanken på att jag själv dör som är den värsta, utan att den tar ifrån mig någon jag älskar. Det är det absolut värsta. Men vad ska man göra, det bara händer, det ofattbara. Man kan verkligen inte ta någonting för givet här i livet.
sänder mina tankar till alla som förlorat någon man älskar alldeless för tidigt
Kommentarer
Trackback
